Stadskarta
av Jonas Thente
- -
Gå norrut från Madison och ta höger vid East Washington street, där S-tåget går från Randolph station till Hamamatsucho,
Städer får inte växa sig så här stora. Kartorna skulle aldrig tillåta det. Gyttret vid Atens Plakaområde eller Mexico Citys mer vildvuxna delar närmar sig redan tydlighetens yttre gräns, så en skaländring skulle hota stora delar av representationen. Oskar Aglerts karta är två gånger fyra meter. Att hantera den kräver tålamod och fria golvytor. Att vika den till bekvämt format skulle vara att upphäva dess idé, att faktiskt använda den i ett främmande gathörn en mardröm.
Aglerts karta förmedlar en insikt att överväga då framtidens megastäder diskuteras: ju mer staden växer desto mindre kommer den att bli, på kartan. En allt större del av staden måste uteslutas; lämnas utanför kartans gränser. Staden måste därför noga överväga de sätt på vilka den avser att växa. Begrunda till exempel följande rimliga utveckling:
En stad beslutar sig för att växa. Av taktiska skäl uppför man ett nytt centrum i en del av staden som ligger långt från den ursprungliga stadskärnan. En sådan djärv omdisposition är inte otänkbar utan har inträffat åtskilliga gånger i städernas historia, såväl spontant som överlagt. Ett lika välkänt som handfast exempel på processen hittar vi under 1800-talets första år i Paris, då myndigheterna flyttade prominenta lik från de populära men överfulla kyrkogårdarna i stadskärnan till den nyanlagda nekropolen Père Lachaise, för att locka de ännu icke avlidna att en gång vila sina knotor där. Molière, La Fontaine, Abélard och Héloïse…
Vid den andra extremen hittar vi den sedan åtminstone 1789 planerade men först 1955 initierade förflyttningen av Brasiliens huvudstad från Rio de Janeiro till den futuristiska djungelstaden Brasilia.
Vi hittar också det ännu av den inhemska ekonomin uppskjutna beslutet från 1995: att flytta den japanska huvudstadens säte till en plats minst sex mil från Tokyo. Den nya huvudstaden är ännu inte byggd, men Tokyo är svårt överbefolkat och lever i skuggan av den slutgiltiga jordbävning som man säkert vet kommer att inträffa inom överskådlig tid.
Mitt emellan dessa extremer finns alla dessa normala förskjutningar som en stor stad uppvisar till följd av politiska eller kommersiella överväganden, överbefolkning, gentrifiering (som kan ta död på vilken stadsdel som helst) och hyreslagstiftning.
Vi antar alltså att en stad skjuter ut två metastaser på betryggande avstånd från det ursprungliga centrum. Var kommer stadskartans mittpunkt då att ligga? Kan man ens tala om en enda stad, när alternativen är i princip likvärdiga? Hur man än väljer så står det klart att en stadskarta alltid måste vara ideologisk: att ett av flera möjliga centra måste koras att ligga i mitten och därmed definiera de andra delarna såsom mer eller mindre perifera. Denna nödvändiga ideologisering strider mot den stora stadens själva idé, dess heterogenitet. Frågan är alltså inte om stadskartan överensstämmer med verkligheten – kartans raison d’etre – utan snarare: med vems verklighet överensstämmer den?
ta bussen längs Daiichi-Keihin genom Ginza och stig av vid Tsameret Ha-Bira,
Jag viker ut Oskar Aglerts karta på golvet i mitt arbetsrum. Han säger att han har hållit på med den i ett år och nu har han lånat ut den till mig. Det är ett förtroende av en dimension man sällan får förvalta. Kartan är fyra gånger två meter. Den söker sig upp längs väggarna.
Aglert har brutit upp de enskilda städernas evolutionistiska logik och tvingat på dem en annan. New York har styckats i flera delar och förmälts med tolv andra städer; Hudson och East River fyllda med svart i väntan på bebyggelse. Söder om Wall Street kupar sig Jerusalems kullar. Bitar av Peking som delar av ett lapptäcke.
Aten
Peking
Chicago
Istanbul
Jerusalem
Johannesburg
Mexico City
Milano
Moskva
New York
Rio de Janeiro
Shanghai
Tokyo
Jag har suttit försjunken i så många stadskartor på så många ställen och låtit Möjligheternas hallucinogen rusa genom systemet, och nu svarar kroppen även på detta orimliga stimuli. Höger pekfinger trevar; söker sig automatiskt över den trubbiga fyrfärgsgeografin till en gul knutpunkt någonstans i Atens förstäder och påbörjar en omöjlig resa. Jag läser namnen högt.
Som ett eko följer alla dessa fiktiva städer, framdrömda under utopiska eller dystopiska skyar.
Alphaville
Eldorado
Eudossia
Gotham City
Interzone
Jante
Lake Wobegon
Metropolis
Minas Tirith
Sprawl
Trantor
Unthank
Xanadu
The Sprawl. William Gibsons vision av en amerikansk östkust där städerna helt växt samman:
Programmera en karta till att visa frekvensen av datakommunikation, så att varje tusen megabyte är en enda pixel på en mycket stor skärm. Manhattan och Atlanta lyser helt vita. Sen börjar de pulsera när trafikintensiteten hotar att överbelasta simuleringen. Kartan är på väg att bli en nova. Kyl ner den. Öka skalan. Varje pixel en miljon megabyte. Vid hundra miljoner megabyte per sekund kan man börja urskilja vissa kvarter i centrala Manhattan, konturerna av hundraåriga industriparker som omger den gamla stadskärnan i Atlanta…
Nästa steg i stadens evolution var redan utstakat, femton år tidigare i Isaac Asimovs dröm om Trantor.
…I början av trettonde årtusendet nådde denna utveckling sin kulmen. I egenskap av säte för den kejserliga regeringen sedan hundratals generationer och belägen i Vintergatans centrala region, bland Imperiets mest tättbefolkade och industriellt mest avancerade världar, var Trantor givetvis den folkrikaste och yppigaste värld som skådats i mänsklighetens historia…
Den ständigt fortskridande urbaniseringen hade slutligen nått sin gräns. Trantors hela yta, trehundra miljoner kvadratkilometer, var en enda stad, befolkad av mer än 40 miljarder människor [---] Väldiga rymdflottor forslade dagligen tjugo jordbruksvärldars samlade produktion till Trantors middagsbord… Trantors beroende av andra världar vad gällde livsmedel och för övrigt alla förnödenheter gjorde planeten allt sårbarare vid en eventuell blockad [---]
Encyklopedia Galactica
promenera till Keratsini och hejda en taxi, begär fast pris till Bowery Ball Room,
En klassisk, stämningsmättad fras, mumlad i en mikrofon medan mollackorden smyger fram; en fras som kravlat iväg från den newyorkska vaggan till tusen rökiga scener i Nordamerikas nattliga nervsystem:
– There are 8 million stories in the naked city – this one is mine…
Laurie Anderson kallade hem den till Tribeca igen, med en postmodernistisk turnering som gör presentationen giltigare, mer aktuell:
– There are 8 million stories in the naked city – problem is, I don´t know which one is mine…
promenera vidare över Williamsburg Bridge, längs Camino Real de Toluca mot Müftü Ali,
Det finns gränser. Platon menade att en stad inte får vara större än att alla kan höra häroldens varningsrop. I Staten preciserar han antalet 5 040 invånare som mått för idealstaden. Om vi utifrån siffrorna för december 2002 lägger ihop det antal medborgare som bebor de metropoliska delarna av de tretton städer Oskar Aglert passat ihop till sin karta, når vi antalet 71 213 000. Det motsvarar 14 129 platonska idealstäder och ytterligare en på god väg. Och då räknar vi inte förstäder och ytterområden, som uppskattningsvis skulle fyrdubbla siffrorna.
Härold eller inte; vad Platon och alla sentida urbanteoretiker far efter är naturligtvis en yttre gräns för demokratin. En gräns som anger när den börjar knaka i fogarna.
För att kunna fortsätta växa skapade staden massmedierna.
Måhända klarade den på så vis demokratin, men det finns ett annat problem. När invånarantalet når en i det här fallet inte klarlagd nivå, så slutar den enskilde invånaren betrakta staden som sin stad. Ansvaret för dess fortlevnad ligger alltid någon annanstans och det mest konkreta uttrycket för detta sentiment är åverkan, vandalisering.
Staden har ännu inte funderat färdigt på sitt motdrag.
ta spårvagnen vid Maracanã tvärs över stan till Komsomolskaja,
Invånarna får aldrig plats på kartan. Liksom vädret, trafiken, reparationerna och avspärrningarna är invånarna alltför tillfälliga för kunna fastna och bli en del av representationen. Detta faktum begränsar kartans användbarhet eftersom den tycks bli falsk, ge osanna ledtrådar. En öppen plats som av kartan att döma måste vara ett torg kantat av uteserveringar, visar sig vara en parkeringsplats. En ödslig återvändsgränd är i själva verket en myllrande loppmarknad. Den 4 juni 1998 visade Peking-kartan torget framför Tienanmen som en tom rektangel.
Bara för den som aldrig har beträtt staden är kartan helt och hållet komplett. Men för var promenad, vart möte och intryck, varje geofysisk erfarenhet, blir kartan mindre användbar för att till slut – när den fysiska staden till fullo har erövrats – reduceras till kuriositet. Man bör dock notera att en sådan fullständig kännedom om en storstad knappast är möjlig. I realiteten kommer för varje enskild människa en stad alltid att inbegripa delar där kartans verklighet härskar oinskränkt.
Men på denna punkt ljuger kartan inte. Den är neutral. Det ankommer den inte att kommentera våra flyktiga förehavanden, annat än när dessa är så omfattande att kartan måste ritas om.
Det är inte orimligt att jämföra storstaden med människokroppen. Den senare består i grund och botten av en myllrande mängd celler som var för sig är inriktade på att överleva i symbios med övriga celler. Vi kan välja att se på oss själva och vår identitet som antingen en praktisk konstruktion som cellerna bygger upp för att på bästa sätt kunna överleva – eller som en mer högtstående livsform som i och för sig råkar bestå av celler, men framför allt av något annat som vi kan välja att kalla för själ. Förmodligen väljer vi det senare synsättet, eftersom vi knappast har någon relation till de enskilda cellerna. De dör och ersätts utan att vi märker det.
Parallellen är uppenbar. En storstad är uppbyggd av en mängd människor som var för sig är inriktade på att överleva i symbios med de övriga. Människor dör och ersätts utan att staden märker det. Det vore inte alltför djärvt att påstå att den moderna storstaden utgör en högre livsform än människan. Och att kartan är det mest sanningsenliga porträttet av den.
Men samtidigt är det nog så, att människans dunkla övertygelse om giltigheten i detta vi ibland kallar själ samtidigt gagnar cellerna. En människa som drabbas av insikten att hon blott är en samling celler som vandrar omkring har gissningsvis en betydligt lägre drift att överleva än en människa som ser sig som en autonom helhet med egen vilja. Själen är en konstruktion som visat sig vara mycket gynnsam för människan som art och därmed för människocellerna. Så oumbärlig är den, att den definierar individen och är omöjlig att helt tänka bort ens för en övertygad mekanist.
Om vi sålunda drar parallellen vidare, står det klart att stadens självinsikt gagnar den enskilde medborgaren. En stad med självförtroende har lyckligare invånare än en stad som bär på existentiell ruelse. Men i det här fallet är det vi som är cellerna. Vi må ha skapat stadens själ, men det innebär också att vi har släppt den fri.
från centralstationen ungefär vid Joubert Park, ta fyran till busstationen på Gonghe Xinlu,
Konstituerande för storstaden är att den är en anhopning av främlingar, menar Jane Jacobs i The Death and Life of Great American Cities. Men hon betraktar staden ur mänsklig synvinkel. Hur staden betraktar sig själv vet vi inte, men vi vet att raserade städer, kvarter och byggnader får oss att känna en ångest som det är svårt att sätta fingret på. Karthago, Dresden, Klarakvarteren. Sorgen och förvirringen efter den 11 september 2001 hade varit mindre om bara människor hade omkommit. Men nu var det samtidigt en del av staden som mördades. WTC – den globala ekonomins babelstorn och en väsentlig del av Manhattans en face-porträtt. Närhelst New York från den dagen försöker sig på ett leende, kommer man bara att se de två utslagna framtänderna.
Det berättas att en amerikansk bombskvadron på uppdrag i irakiskt luftrum under Kuwaitkriget, från hög höjd siktade en misstänkt byggnad. Den såg ut som en militär anläggning, möjligen ett lager. Man begärde omedelbart eldtillstånd från stridsledningen. På högkvarteret befann sig vid tillfället en i konsthistoria utbildad soldat, som råkade höra radiokommunikationen och begärde ytterligare detaljer om målet. Av en slump räddades sålunda zikkuraten i Ur från ödeläggelse.
En människa som råkar hugga av ena tummen vid huggkubben råkar i chock. Trots att bara en liten del av helheten försvunnit så mobiliseras varenda cell i kroppen. Frossa, hyperventilering, ögonblicklig mobilisering av immunförsvar, tunnelseende, adrenalin. Sekundära effekter: nedsatt arbetsförmåga, fantomsmärtor, mardrömmar.
via Kallithea och Midtown, åk till Khavatselet och byt linje,
Sedan härolden pensionerats, etern befolkats och tunnelbanorna installerats, räknar man med betydligt högre invånarantal än Platons 5 040, innan staden når smärtgränsen och allting går överstyr. Den högsta siffran jag har stött på är arkitekten Yone Friedmans tre miljoner. Bortom den går kvantiteten ut över kvaliteten, så som den ofta gör.
Men var än gränsen går, så innebär överskridandet av den någonting som kan liknas vid det hävdvunna sf-scenario som fått sin mest spridda form i filmen Terminator 2: en stor mängd datorer kopplas samman och resultatet når omedelbart självinsikt – ett par sekunder därefter inleder det ett utrotningskrig mot människan.
Men nu talar vi om storstaden och den högre existensform som den kan sägas utgöra när den blir stor nog. Enligt liknelsen med människans och hennes celler är ju staden och dess invånare i princip samma sak, varför den förre inte skulle vinna någonting på att angripa de senare.
Om någon skulle tvivla på infallet att tilldela staden en slags autonom existens, så vill jag hänvisa tillbaka till bevekelsegrunderna för de första städerna. Det var praktiskt och tidsbesparande att ha det mesta på ett enda ställe, så människor samlades runt en öppen plats där de möttes, gjorde affärer och utbytte information. Somliga slog sig ned, fler tillkom, platsen blev en by och en stad. Den som någon gång har försökt ta sig från Shanghais norra delar till dess södra kan vittna om det förnedrande upphävandet av de praktiska och tidsbesparande aspekterna. Stadens ursprungliga bevekelsegrunder är i den moderna storstaden numera ett skämt. Ändå ligger den där, och växer.
gå av vid Placa del duomo och vandra Via Foscolo norrut,
Det fanns en tid när författare kunde göra anspråk på att teckna bilden av hela städer i sina romaner. James Joyce har skrivit Dublin, Robert Musil Wien, Ernesto Sábato Buenos Aires och John Dos Passos New York.
En sådan förhoppning är i dag fåfäng, eftersom städerna har vuxit sig till något annat. Det är inte längre människan som styr här, och staden är en alltför komplicerad organism att ens våga sig på att förklara, än mindre förstå. Därför gestaltar sig dagens stadsskildringar mer som försök till översättningar av ett sällsamt språk. Det kan te sig som i Paul Austers Stad av glas: en privatdetektiv försöker spåra tecknen, meningen i de målmedvetna promenader som hans objekt företar. Det visar sig att promenaderna sammantagna bildar satsen ”TOWER OF BABEL”.
Eller Iain Sinclair, som i London-boken Lights out for the Territory helt sonika beslutar sig för att rita ett godtyckligt ”V” över Londonkartan och promenera längs denna rutt för att nedteckna vad han stöter på. Sinclair, som i den nyutkomna boken London Orbital, vandrar i en cirkel runt hela staden med dess ringformade motorvägsled M25 som riktmärke:
A journey, a provocation. An escape. Keep moving, I told myself, until you hit the tarmac, the outer circle. The point where London loses it, gives up its ghosts.
Längs vägen i dessa båda böcker stöter Sinclair på en oändlig mängd tecken, språk, texter, individer och stammar. Hans febrila, associativa prosa speglar de mer eller mindre losslitna platser och existenser som på samma gång är och inte är en del av staden. Storstaden finns alltid någon annanstans.
Den mest övertygande drömmen om staden är regissören Alexis Proyas i filmen Dark City. I en noir-dyster, droppande stad upptäcker en man så småningom att samtliga invånare inklusive han själv är utsatta för ett gigantiskt experiment i syfte att utröna exakt var människans själ finns. Varje natt låter någon stadsborna byta identiteter och omarrangerar staden så att den på morgonen är ny, men ändå består av samma element – delar med vitt skilda arkitektoniska utgångspunkter och på så sätt summan av alla västerländska storstäder, men kanske främst erinrande om Edward Hoppers mest alienerande miljöer.
Vi känner att vi inte längre är katedralernas, palatsens och de gamla folkborgarnas människor. Men vi är de stora hotellens, järnvägsstationernas, de väldiga gatornas, de kolossala hamnarnas, saluhallarnas, de ljusmättade galleriernas, autostradornas, den hälsosamma saneringens människor.
Vi måste uppfinna och från grunden uppföra den futuristiska staden som skall likna en väldig byggplats, upprorisk, rörlig, dynamisk i alla sina delar; och det futuristiska huset som skall likna en gigantisk maskin.
Antonio Sant’ Elia: ”Den futuristiska arkitekturen”
Om någon fotograferade mig här i Brasilia skulle det visa sig vid framkallningen att bara landskapet hade fastnat på fotot.
Clarice Lispector: Brasilia: Fem dagar.
från Hidalgostationens långsida, strax väster om Alameda Central, går en direktbuss till Muséet på Wusi Daije,
Det fornegyptiska tecknet för stad är ett kors i en cirkel. Det transkriberas nywt. Cirkeln står för inneslutning och enhet, medan korset står för den mest grundläggande av stadens former, två korsande gator. De som rationaliserade korsformens evigt expansiva princip var romarna, som byggde sina castra, militärläger, enligt denna och föraktade barbarernas mer kaotiskt präglade varianter. Om lägret växte, fyllde romarna i det ursprungliga korset med ytterligare småkors.
Kulturkritikern Richard Sennett menar att det ideologiska fundamentet för korsprincipen förändrades då arkitekter som Christopher Wren och William Penn förde in den i den moderna världen. Romarna höll sig inom den ursprungliga, tänkta cirkeln och förtätade området vid behov. I det moderna, västerländska stadsbyggandet kom tvärtom rutnätet att symbolisera gränslöshet och evig expansion: man utökade nätet kvarter för kvarter allt eftersom staden växte. Som en konsekvens av detta nya rutnät har också det naturliga symboliska och geografiska centrum försvunnit, som för romarna var en del av byggnadsplanens idé och naturligen låg i korsningen mellan decumanus och cardo – den horisontella och vertikala axeln. Man räknade också med en tredje axel: den som sträckte sig från centrum rakt upp, mot himlen.
Ingen kan på planeringsstadiet förutsäga var ett eventuellt centrum kommer att ligga i det moderna rutnätet. Kanske kommer det att bildas vid en axel i det skisserade nätet som inte kommer att bebyggas på åtskilliga år. Istället för att tala om centrum, talar man numera om urbana noder. Sennett: ”The very fuzziness of the word node indicates the loss of a language for naming environmental value: center is charged with meanings both historical and visual, while node is resolutely bland.”
you can’t miss it.
Så sörjer Richard Sennett det offentliga rummets död och putsar glaset som skyddar reproduktionen av antikens Aten. Samtidigt, i den aglertska storstaden, skapas helt nya former när tretton rutnät kopplas upp mot varandra. På den atenska agoran möttes fria atenska män, gamla polare som trätte kamratligt – i den nya staden möts främlingar litet varstans. Det finns ingen majoritet i Oskar Aglerts stad, lika litet som det finns en minoritet. Gator och parker må ha kinesiska, spanska, grekiska eller engelska namn, men namnen i portuppgångarna kommer inte att röja några uppgifter om exakt i vilken del av staden vi befinner oss.
En sekund efter det att de tretton städerna kopplats samman, blev den nya staden medveten om sig själv. Oskar Aglert försöker på sin karta fånga det exakta ögonblick när sammankopplingen sker. Heterogenesis. En sekund, därefter kan inga kartor längre ritas. Nya metoder måste uppfinnas eller gamla tillgripas.
I romanen Fallet Sandemann beskriver Gabriella Håkansson en amöbisk karta över Fez el-Bali, den marockanska universitetsstaden Fez’ gamla delar. Kartan beställs av och blir en fetischistisk frustration för den strikte tjänstemannen K.
När K fick det märkliga kartbladet var det hoptejpat av ett femtiotal gulnade A4-papper vars slagordsbemängda baksidor vittnade om något fundamentalistiskt partis verksamhet. Den följde varken väderstrecken eller kompassnålen, och dess centrum låg långt utanför det synligas ramar. Som mittpunkt fanns istället den södra stadsporten, och utifrån den löpte en myriad av olikfärgade gator [---] Det var som att betrakta en arkitektonisk karta över en stad som lagts i ruiner och nu grävts fram lager för lager, epok för epok. Detta, förklarade guiden, var också själva idén. En turist söker automatiskt att inringa det logiska och förnuftiga i det han ser när han är ute och reser. Blicken fungerar som en kontrollinstans, den genomsöker tillvaron på symboler som sedan förvandlas till mening och historieskrivning. Men det västerländska sättet att tänka, menade guiden, fungerar inte på den typ av stadsplanering enligt vilken Fez uppförts. Här finns ingen logik, inget förnuft att använda som tolkningsattrapp. Här har man byggt först och konstruerat logiken i efterhand.
Dagen därpå återlämnar jag kartan till Oskar Aglert i en dörröppning. Jag frågar honom om när han tror att han kommer att bli färdig och han svarar att om ett år, kanske. Du kommer aldrig att bli färdig, säger jag. Han ser uppriktigt häpen ut, för en kartritare måste ha det gemensamt med en gud, att han måste föreställa sig en absolut slutpunkt för sin skapelse. Och liksom en gud får han under inga omständigheter komma till insikt om att han tjänar ett högre syfte.
Isaac Asimov, Stiftelsen (Foundation, 1970), översättning Sam J Lundwall, Askild & Kärnekull 1978.
William Gibson, Neuromancer (Neuromancer, 1984), översättning Hans Lindquist, Norstedts 1987.
Gabriella Håkansson, Fallet Sandemann, Bonniers 2002.
Clarice Lispector, Brasilia: Fem dagar (Brasília: cinco dias, 1964), översättning Marianne Eyre, Umbra Solis 1998.
Iain Sinclair, London Orbital. A walk around the M25, Granta 2002.
Antonio Sant’ Elia, ”Den futuristiska arkitekturen” (”L’architectura futurista”, 1914) i Gunnar Qvarnström (red), Moderna manifest 1, Almqvist & Wiksell 1973.
Richard Sennett, The Conscience of the Eye. The Design and Social Life of Cities, Knopf 1990.